Politisk polarisering är ett begrepp som allt oftare präglar samhällsdebatten, inte sällan med en underton av oro för demokratins framtid. Fenomenet, som kan beskrivas som en ökande klyfta mellan politiska åsikter och en förstärkt känslomässig distans mellan politiska grupper, är föremål för intensiv forskning och analys. Användningen av själva ordet ‘polarisering’ har ökat markant i svensk media under det senaste decenniet, även om forskningen ger en mer nyanserad bild av hur den faktiska polariseringen utvecklats. Denna artikel syftar till att belysa polariseringens olika dimensioner, dess komplexa orsaker och dess potentiella konsekvenser för det demokratiska samhället, med utgångspunkt i både svensk och internationell forskning.
Polariseringens olika ansikten
Polarisering är inte ett entydigt fenomen utan kan ta sig olika uttryck. För att förstå dess inverkan på samhället är det viktigt att skilja mellan dess olika former och nivåer.
Ideologisk kontra affektiv polarisering
En central dimension är den ideologiska polariseringen, som handlar om avståndet mellan partiers och gruppers ståndpunkter i sakfrågor. I Sverige har den traditionella vänster-högerkonflikten, främst rörande ekonomisk fördelningspolitik, historiskt sett varit stark men relativt stabil över tid. Däremot pekar forskning från SNS Demokratiråd på att en ny skiljelinje har vuxit i betydelse under det senaste decenniet. Denna rör kulturella värderingar – frågor om mångkultur, nationell identitet, globalisering och migration – där de ideologiska avstånden mellan partierna har ökat markant sedan 2010. Denna utveckling, där partier som V, MP och C intagit en mer generös hållning medan M, KD och L blivit mer restriktiva i exempelvis synen på flyktingmottagning, ses som en bidragande orsak till förändringar i det svenska partilandskapet, inklusive Sverigedemokraternas framväxt, Allianssamarbetets upplösning och de ökade svårigheterna att bilda stabila regeringar.
Vid sidan av den ideologiska dimensionen har den affektiva polariseringen fått allt större uppmärksamhet. Detta begrepp fångar den känslomässiga distansen, misstron och ogillandet mellan anhängare av olika politiska läger. Forskning, bland annat vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, visar att detta inte nödvändigtvis handlar om djupa ideologiska skillnader, utan snarare om en generell aversion och negativa känslor gentemot ‘de andra’. Fenomenet har sina rötter i socialpsykologiska teorier om gruppidentitet, där stark identifikation med den egna gruppen (‘ingruppen’) kan leda till negativa stereotyper och fientlighet mot ‘utgrupper’. Studier från bland annat forskare vid Göteborgs universitet och analyser i svenska sammanhang indikerar att just den affektiva polariseringen ökat i Sverige. Väljare och även förtroendevalda uttrycker starkare negativa känslor mot anhängare av vissa andra partier – exempelvis mellan blocken och särskilt gentemot Sverigedemokraternas och Miljöpartiets anhängare från respektive motståndarläger – även om de ideologiska avstånden i sakfrågor inte nödvändigtvis ökat i samma takt. Detta ‘vi mot dem’-klimat, som beskrivs i forskning publicerad i Annual Reviews, riskerar att underminera tillit och samarbetsvilja.
Elit- och masspolarisering
Man skiljer ofta mellan polarisering på elitnivå (bland politiker, partiorganisatörer och valda tjänstemän) och massnivå (bland allmänheten eller väljarkåren). Statsvetenskaplig forskning visar att dessa nivåer ofta samspelar; polarisering bland eliten, med tydligare ideologiska skiljelinjer, programmatisk tydlighet och skarpare retorik, kan bidra till ökad polarisering bland väljarna. Denna dynamik, där eliten formar och förstärker skiljelinjer, beskrivs även inom forskningen om populism som en ‘top-down’-process, där elitens agerande driver på polariseringen i samhället. USA framhålls ofta som ett exempel på ett land med mycket hög polarisering på båda nivåer, vilket dokumenterats i studier från bland annat Pew Research Center och forskning publicerad i PMC. Där har både den ideologiska konsekvensen inom partierna (andelen med konsekvent liberala eller konservativa åsikter har fördubblats på 20 år) och den affektiva fientligheten mellan dem nått rekordnivåer och skapat ‘ideologiska silor’ även i vardagslivet, där människor föredrar att bo och umgås med likasinnade.
Drivkrafter bakom den ökande klyftan
Flera samverkande faktorer bidrar till att politiska klyftor vidgas och känslorna mellan grupper blir mer negativa. Att förstå dessa drivkrafter är avgörande för att kunna analysera polariseringens utveckling.
Partitillhörighet som social identitet
En central drivkraft bakom affektiv polarisering är just partitillhörighetens växande roll som en social identitet. Som forskningen visar, när det politiska partiet blir en viktig del av vem man är, blir attacker mot partiet eller dess företrädare också personliga attacker. Detta förstärker lojaliteten till den egna gruppen och motviljan mot motståndarsidan. Fenomenet partisan sorting, en process där människors olika identiteter – som bostadsort, utbildning, värderingar och livsstil – i allt högre grad sammanfaller med deras partival, bidrar också till att förstärka klyftorna. När partitillhörigheten överlappar med andra sociala och kulturella markörer blir skiljelinjerna djupare och svårare att överbrygga.
Medielandskapets roll
Medielandskapets utveckling spelar en komplex roll. Framväxten av ett mer fragmenterat medielandskap med nischade kanaler och onlineplattformar gör det lättare för individer att söka sig till information som bekräftar deras befintliga åsikter, så kallade ekokammare eller filterbubblor. Analyser och forskning pekar på hur partisanisk nyhetskonsumtion kan förstärka polariseringen genom att minska exponeringen för motstridiga perspektiv och öka misstron mot traditionella medier och ‘den andra sidan’. Algoritmer som personaliserar webbinnehåll kan bidra till detta genom att skapa ideologiska bubblor. Samtidigt finns det en pågående debatt om den exakta magnituden av sociala mediers effekt jämfört med traditionella medier och personliga interaktioner; viss forskning ifrågasätter om sociala medier är den primära drivkraften. I Sverige har man, enligt SNS Demokratiråd, inte sett samma tydliga ideologiska polarisering inom de etablerade medierna, snarare en möjlig konvergens i ägande och innehåll, även om framväxten av alternativa medier ökat pluralismen i det ideologiska spektrumet.
Samhälleliga och strukturella faktorer
Strukturella och samhälleliga faktorer bidrar också till polariseringen. Ökad ekonomisk ojämlikhet och känslor av relativ deprivation – det vill säga känslan av att vara orättvist missgynnad jämfört med andra grupper – kan skapa grogrund för missnöje och politisk mobilisering längs nya skiljelinjer, vilket diskuteras av brittiska parlamentets forskningstjänst POST. Detta kan minska konventionellt deltagande (som röstning) men öka okonventionellt (som protester). Kulturella och religiösa skiljelinjer kan också förstärkas och politiseras, liksom spänningar mellan stad och landsbygd eller nationalistiska och globalistiska perspektiv. Geografisk segregation, där människor i allt högre grad bor och umgås med likasinnade, minskar kontaktytorna mellan olika grupper och kan förstärka fördomar. I Sverige har även kommunstorlek visat sig spela roll; en studie från Umeå universitet visar att större kommuner tenderar att ha en högre grad av politisk konflikt och åsiktsskillnader, möjligen på grund av större mångfald och mindre betoning på personrelationer och kompromisser bakom kulisserna jämfört med mindre kommuner.
Politiska aktörers strategier
Politiska aktörer och ledare kan aktivt utnyttja och förstärka polarisering som en strategi. Genom att definiera tydliga ‘vi’ och ‘dem’, mobilisera kring känsloladdade frågor och använda en konfrontativ retorik kan politiker skapa starka lojalitetsband hos sina anhängare och demonisera motståndare. Populistiska ledare har ofta visat sig skickliga i att omvandla latenta sociala spänningar till skarpa politiska skiljelinjer, vilket analyserats i bland annat Journal of Democracy och inom populismforskningen. Denna strategi kan vara effektiv för att vinna val genom att skapa en bipolär hegemoni där mitten försvinner och motståndaren framställs som ett existentiellt hot. Detta kräver dock ständig antagonism och reproduktion av konflikten, vilket riskerar att fördjupa samhällsklyftorna och minska utrymmet för intern mångfald inom lägren.
Psykologiska mekanismer
Slutligen spelar psykologiska mekanismer in. Människor har en tendens att söka information som bekräftar deras egna uppfattningar (confirmation bias) och att tolka information på ett sätt som gynnar den egna gruppen (motivated reasoning). Forskning visar också på en ‘moralisk flexibilitet’ där individer kan vara mer benägna att acceptera felaktig information om den upplevs tjäna ett högre syfte som de själva tror på. Dessutom finns en tendens att överskatta hur extrema motståndarnas åsikter är och att felaktigt tro att man förstår deras perspektiv, vilket ytterligare försvårar konstruktiv dialog. Teorier som Moral Foundations Theory, som beskrivs på Wikipedia, försöker förklara hur olika grundläggande moraliska intuitioner (som rättvisa, lojalitet, auktoritet, renhet) kan leda till ideologiska skillnader och bristande förståelse mellan grupper. Om olika grupper bygger sin moral på olika fundament kan det leda till att de har svårt att förstå varandras moraliska utgångspunkter, vilket spär på polariseringen.
Polariseringens konsekvenser för demokratin
När polariseringen blir stark, särskilt den affektiva sorten, får det påtagliga konsekvenser för hur demokratin fungerar – från det politiska beslutsfattandet till det offentliga samtalet och den sociala sammanhållningen.
Minskad tillit och samarbetsvilja
En av de mest påtagliga konsekvenserna av stark polarisering är erosionen av tillit och samarbetsvilja mellan politiska aktörer och grupper. När misstron och fientligheten ökar blir det svårare att hitta gemensamma nämnare, förhandla och nå kompromisser. Detta kan leda till politiskt dödläge, där nödvändiga beslut inte kan fattas och samhällsproblem förblir olösta. Analyser från bland annat SVT Nyheter och forskning från Lund pekar på hur detta försvårar politiskt beslutsfattande. Ett konkret exempel från Sverige är att kommuner där den affektiva polariseringen var hög mellan partier efter valet 2018 hade betydligt svårare att bilda styrande majoriteter tillsammans. Internationellt visar amerikansk forskning att starkt polariserade medborgare tenderar att avvisa varandras åsikter utan att ens överväga dem, vilket omöjliggör konstruktiv debatt.
Urholkning av demokratiska normer
Polarisering kan också underminera respekten för demokratiska normer och institutioner. Forskning publicerad i Journal of Democracy visar ett oroväckande mönster globalt: i starkt polariserade samhällen är väljare mer benägna att tolerera eller till och med stödja antidemokratiska handlingar från ledare på den egna sidan, om det upplevs gagna de egna partiska intressena. Detta försvagar allmänhetens viktiga roll som en kontrollmekanism mot maktmissbruk och kan bana väg för en gradvis urholkning av demokratin inifrån. Denna process, där folkvalda ledare själva monterar ner demokratiska skyddsmekanismer, kallas ibland executive takeovers och har blivit en allt vanligare form av demokratisk tillbakagång sedan kalla krigets slut. Risken för minskad tolerans mot politiska motståndare och i extrema fall även politiskt våld ökar i sådana klimat.
Försämrat offentligt samtal
Det offentliga samtalet påverkas också negativt. Tonläget hårdnar, respekten för meningsmotståndare minskar och debatten präglas mer av anklagelser och demonisering än av sakargument. I Sverige syns detta exempelvis i debatter kring starkt polariserande frågor som klimat och integration, där SOM-institutets forskning visar på stora avstånd mellan väljargrupper och där tonläget ofta är oförsonligt. Ekokammare och filterbubblor i medielandskapet riskerar att isolera medborgare i sina egna informationsvärldar, vilket minskar förståelsen för andra perspektiv. Som Pew Research Center konstaterar, ser många starkt partiska individer motståndarpartiets politik som ett direkt hot mot nationens välfärd. I förlängningen kan detta leda till självcensur och en rädsla för att uttrycka avvikande åsikter, ibland beskrivet med begrepp som åsiktskorridorer eller cancelkultur, vilket hämmar den fria och öppna debatt som är livsnerven i en demokrati.
Samhällelig fragmentering och spänningar
På en samhällelig nivå riskerar stark polarisering att leda till ökad fragmentering och sociala spänningar. När politiska skiljelinjer sammanfaller med andra sociala, kulturella eller geografiska klyftor, och när den affektiva polariseringen spiller över i vardagslivet – påverkar vänskapsrelationer, val av bostadsområde och till och med familjerelationer (vilket forskning i USA visat) – försvagas den sociala sammanhållningen. I extrema fall kan detta skapa en grogrund för misstro, hat och i värsta fall politiskt våld eller radikalisering. NordForsk-rapporter varnar för hur polarisering och radikalisering ömsesidigt kan förstärka varandra, där extremistiska grupper på olika kanter, som högerextrema och radikala religiösa grupper, utnyttjar och ger näring åt varandras narrativ. Detta undergräver tilliten till samhällets institutioner och utgör ett direkt hot mot demokratiska samhällen.
Kan demokratin navigera mellan skyttegravarna?
Att förstå och hantera politisk polarisering är en av vår tids stora demokratiska utmaningar. Det kräver en nyanserad syn och en vilja att söka lösningar som stärker snarare än försvagar den demokratiska processen.
Polariseringens komplexitet och den svenska kontexten
Bilden av politisk polarisering är komplex. Medan en viss grad av ideologisk konflikt är nödvändig för en levande demokrati, där olika visioner för samhället kan brytas mot varandra, utgör den ökande affektiva polariseringen och dess konsekvenser en betydande utmaning. Som forskare påpekar kan viss polarisering öka engagemang, men extrem polarisering underminerar problemlösning. Den svenska situationen, med en stabil vänster-högeraxel men en växande polarisering kring kulturella värderingar och en märkbar ökning av affektiv distans, kräver noggrann observation och analys. Att onyanserat importera analyser från exempelvis USA riskerar att skymma sikten för de specifika svenska förhållandena. SNS Demokratiråd understryker att faktorer som en konsensusinriktad politisk kultur, ett proportionellt valsystem som främjar flerpartisystem och en befolkning med en relativt allsidig nyhetskonsumtion hittills tycks ha verkat dämpande jämfört med mer extrema fall som USA.
Möjliga vägar framåt
Frågan är hur demokratiska samhällen kan hantera och motverka de negativa effekterna av polarisering. Forskningen pekar på flera möjliga vägar, även om inga enkla lösningar finns. Att främja medie- och informationskunnighet för att motverka desinformation, ‘moralisk flexibilitet’ och ekokammareffekter är en viktig pusselbit. Att stärka arenor för konstruktiv dialog och möten över åsiktsgränser, både i politiken och i civilsamhället, kan bidra till att bygga förståelse och minska den affektiva distansen. Initiativ som Better Angels eller Timeout-Foundation, som nämns i nordisk forskning, syftar till just detta genom att skapa strukturerade samtal mellan meningsmotståndare. Att hitta gemensamma beröringspunkter i konkreta sakfrågor, särskilt på lokal nivå där pragmatism ibland kan överbrygga partigränser (exempelvis i frågor om hemlöshet), kan också vara fruktbart. Förslag om att förändra institutionella faktorer, som offentligt mediestöd eller valsystem, diskuteras också i internationella sammanhang som sätt att minska incitamenten för polarisering.
Politikernas ansvar och vägen framåt
Ansvaret vilar dock inte enbart på medborgarna. Politiska ledare och partier har ett avgörande ansvar för tonläget i debatten och för att motstå frestelsen att använda polarisering som ett kortsiktigt maktmedel. En sådan strategi, som kan underminera den interna partidemokratin genom att kräva total lojalitet inom lägren, skadar i längden det demokratiska systemet. Att värna om demokratiska institutioners integritet och att aktivt arbeta för att upprätthålla respekten för grundläggande spelregler är fundamentalt, särskilt när forskning visar hur lätt partiskhet kan trumfa demokratiska principer hos väljarna. Utmaningen ligger i att balansera behovet av tydliga politiska alternativ med nödvändigheten av samarbete och kompromiss för att lösa gemensamma samhällsproblem. Att navigera detta landskap, utan att fastna i de politiska skyttegravarna, är en av de centrala uppgifterna för att säkra demokratins långsiktiga hälsa och funktionsförmåga i Sverige och globalt.
